Jag kom och börja fundera på om jag är bortskämd? Det är iallafall något som mina älskade syskon har sagt om mig flera gånger. Är det för att jag bor kvar hemma hos mamma fortfarande? Är det för att jag då också får vara närmare mamma?

Jag kan inte rå för att jag inte flyttade ut vid 16 års ålder och inte gjorde ett jota med mitt liv.

Jag vill satsa! Jag vill satsa på att iallafall bli något och göra något vettigt med livet.

Det är verkligen inte det! Så när är jag bortskämd? Får jag mycket saker av mamma?

Jag måste säga att jag nog har den mesta pressen på mig, pressen att vara just det barnet som lyckas. Det barnet som får högre utbildning och gör rätt för mig i livet. 

Lånar jag pengar är det förväntat att jag ska betala tillbaka, jag ska och jag vill betala tillbaka. Mamma är inte gjord av pengar och det vet alla. Jag avskyr att låna pengar och så fort jag får pengar betalar jag tillbaka vartenda öre!

Men det är nåt med det här "bortskämd" som jag har funderat väldigt mycket över på senaste tiden..

Vissa kan låna pengar eller låta mamma punga ut flera tusenlappar utan att ens nämna en återbetalning efteråt. Det kanske är hennes "plikt" att hjälpa och ställa upp med massor av pengar? Det vet man ju kanske inte.

Okej om man inte har pengar. Men jag tycker att det lägsta av allt är när man ringer och säger att man har fått (mycket) pengar igenom ett stipendium och................säger hejdå och lägger på luren. Mamma tittar på mig förstrött och säger "Jaa, kanske Johan får tillbaka sina 4 000 nu iallafall". Haha tror du verkligen det? Det har nog inte ens människan tänkt på! Men hallå? Dudå mamma? Du som alltid ställer upp i vått och torrt. När ska du få någonting tillbaka? 

Jag har inte lagt mig i och jag kommer aldrig ta någons sida. Men när jag ser hur ett av mina syskon utnyttjar henne för fullt utan att ge ett endaste skit tillbaka. Då blir jag elak.

Men det ska alltid finnas ett barn i familjen, eller vad säger man? Ett som inte alls lever upp till det krav och inte behöver leva upp till de krav som finns. Ett som kan slira omkring utan stopp och utan att ha ansvar för någonting. Men ändå är det jag som är bortskämd? Är inte det lite orättvist?

Det är alltid jag som har fått suttit och ta skit om det är nåt.. och allra helst mamma. Mamma som straffas precis hela tiden fastän hon verkligen försöker göra rätt.

Men det är fan inte lätt.

Och allra helst när människan i fråga bara gör bort sig, om och om igen. Vart ligger respekten där? Och allra helst: när slutar man orka bry sig? Det önskar jag att jag visste.

Mina stora ambitioner är inte att enbart skaffa barn och gifta mig. Jag vill ha något att erbjuda mina barn. Något större !

Och den dagen då jag vill ha barn och ska få barn, kommer det vara den största dagen i mitt liv.

Förhoppningsvis har jag en fin, generös och trevlig kille vid min sida som jag känt längelängelänge Inget förhastat här inte. Allra helst vill jag att nyheten ska göra min familj glad och lycklig, och inte få dem att vilja vända ryggen till och inte veta av någonting.

Borde man inte inse att det man gör är fel? Eller nej! Människan gör ju aldrig fel. Det är bara vi! 

Nej,. jag blir bara mer och mer förbannad nu när jag skriver! Hahah helt sjukt.

Jag känner bara att jag för engångsskull vill sätta ner foten för min egenskull. Det är alltid minstingen som har kraven och ansvaret för allt. Men nää , nu vet ni alla. Det är inte jag som är problemet.

-Ett litet hopp- ;)

Ikväll blire Jazzlinjens avslutningskonsert! Ska bli skit kul =)

Blir till Lina före och käka mat och dra någon cider och sedan vidare till konserten!

HÄRLIGT!! Haha vad säger man? SalongsberusadMåndag. De är väl alltid dom bästa ? ;)

Bara för att jag älskade kryssningen! Haha